well of ink

 

"Huset är äppelgrönt och ligger i slutet av en smal väg i förorten, inklämt mellan två stora villor som får det lilla ljusgröna huset i mitten att verka mikroskopiskt. Det har en liten, mörkbrun dörr och på trappen står en liten snölykta och lyser.

Inga ljud hörs när jag kliver över det gnistrande täcket av kramsnö mot ett av husets små fönster, lutar mig fram och kikar in. Trots att det är kallt ute lämnar min andedräkt ingen imma på glaset, och inga fotspår följer efter mig, trots att snön är djup.

Innanför fönstret som är klätt i frost sitter en familj. En mamma, en pappa och deras tolvåriga dotter ligger tysta i soffan och tittar på TV. Ingen säger något. Inga ljud hörs förutom det lågmälda knastret av chips som tuggas och svaga knarr när någon byter position i soffan.

De ser ut som vilken familj som helst. Denise, Theodor och Gabriella Ek. En liten förortsfamilj som sitter i sitt lilla äppelgröna hus och tittar på film en helt vanlig fredagskväll.

De var även min familj, en gång i tiden.

På den tiden mina fötter fortfarande lämnade spår i snö och min andedräkt immade på fönster.

På den tiden jag fortfarande levde."

---

Så här börjar Dimidium, den första boken jag någonsin färdigställde någon gång hösten 2012.

Den handlar om Delilah Ek, som sjutton år gammal dör i leukemi, och snart därefter får reda på att alla till synes långsökta teorier om livet efter döden inte alls är myter, utan sanning. Paradiset är ett stort vitt moln, Pärleporten höga gyllene grindar, Gud en gubbe med långt skägg. Allting finns, precis som hon hoppats men inte vågat tro på.

Det finns dock ett problem med Paradiset - ett evigt liv i lycka blir snart precis lika långtråkigt som vilket liv som helst. För att råda bot på detta gör döda frekventa resor ner till jorden, för att hålla koll på sina efterlevanden och ta del av de levandes äventyr. Det är under en sådan här resa som Delilah snubblar över Josh Taylors livsöde. Josh, en spenslig, blyg engelsman som hon gått i samma klass som men aldrig riktigt lärt känna, visar sig ha ett betydligt starkare band till henne än hon haft till honom. Indragen i Joshs liv inser hon snart att Josh behöver hjälp, och att hennes liv på jorden kanske inte är helt över än.

Det är en berättelse om New York, om musik, om kärlek och sorg och vänskap och saknad så stor att den överskuggar allting. Om att sova i en fontän och att följa sina drömmar, att flyga och att falla. Att hitta någon att dö för, och någon att leva för.

Jag började skriva den här boken vintern 2011, efter en religionslektion där ämnet varit de största religionernas syn på livet efter döden. Jag kom på mig själv att fundera över om allt det min lärare förklarade kunde vara sant, och vilken sorts värld det i så fall skulle innebära. Idén låg och skramlade runt i huvudet ett tag, innan jag hörde Coldplay's Paradise på radion någon vecka senare, och scenen med det äppelgröna huset och den döda flickan utanför fönstret plötsligt fanns i huvudet.