OM: Secret Star Service
Not a big, boasting ray shining like a sun from the small, dirty window, but a tiny, subtle one. Quiet, almost, like it doesn’t want to be seen. But it is seen, by everyone walking past the house on the way to work in the grey morning light fading into the equally grey facades of the houses. They see the tiny little lamp, the old kind which is turned on and off by pulling a string, and they stare at it with fear in their eyes. They meet the inhabitants of the house, a weary old man called Mr. Bloom and his granddaughter Elize, and their eyes flicker across their faces as they remain unsure where to put their glances. Because everyone knows what awaits them. What awaits everyone with shining lights on their windowsills."
Detta är första paragrafen i Secret Star Service, min andra engelska roman, som jag skrev mellan slutet av 2013 till första halvan av 2014.
Uxana är en stad utan hopp. Placerad mitt i en kal öken omringad av skyhöga murar lever stadens invånare i en permanent gråskala, där ingen bryr sig om mycket utöver överlevnad. Ingen åker på semester, skratt ses som en abnormalitet, och ingen önskar sig någonting. Att önska sig saker skulle innebära hopp om något bättre. Hopp är inget Uxana sysslar med.
Idén till Secret Star Service föddes av en händelse när jag en dag snubblade över den här tweeten, och idén till grundploten föddes. Efter att ha delat idén med ett par kompisar skrev jag inledningen samma dag, och släppte den inte förrän utkastet var klart nio månader senare. Den kan mest träffande beskrivas som en 'dystopisk romkom', och är förmodligen en av mitt livs bästa skapelser.